Böndernas rike

av Thorgunn Snædal

Det förvånar mig alltid när Sveriges historia före medeltiden kallas "förhistorisk", på grund av avsaknad av skriftliga källor! Detta är inte bara sanning med modifikation, utan direkt fel. I Sverige finns över 2500 skriftliga dokument från omkring 400 till omkring 1100, nämligen alla de runstenar som pryder, eller har prytt, landet från Ystad till Östersund. De allra flesta restes under 1000-talet och det är främst i detta århundrade som jag kommer att röra mig i fortsättningen.

Runorna användes i över 1000 år i Sverige och även om de inte skrevs med bleck på pergament utan ristades i trä eller sten är runinskrifterna ändå skrivna texter av skilda slag, språkliga budskap från så kallad förhistorisk tid.

I genomsnitt består en helt bevarad runinskrift på sten av ca 25 ord, och även om man skulle naturligtvis hellre vilja ha 25 dokument på 2500 ord än 2500 dokument på 25 ord, är ändå varje runsten, ända ned till det minsta fragment, viktig källa till kunskap om forntidens människor och deras samhälle.

Runstenarna är rätt ojämnt spridda över de svenska landskapen från Småland till Jämtland. Uppland har omkring 1300 stenar, Småland ett hundratal och Jämtland bara en.

Men alla inskrifter, vare sig man betraktar dem landskapsvis eller som helhet förmedlar samma bild av ett stabilt och välmående samhälle med fasta traditioner. Runstensresarna var angelägna om att bevara minnet av sig själva och den egna ätten till eftervärlden och deras stora stolthet var just att de var fria bönder.

Endast 10-15% av runstenarna är resta efter män som inte återvänt efter vikingaresor i öst eller väst; många återvände för resten välbehållna och med rikedomar från sin utflykter i öster- eller västerled; våldsamheter nämns endast sällan som dödsorsak för dem som dog hemma.

Att döma av runinskrifterna var Sveariket under vikingatiden mindre hierarkiskt än Danmark och Norge och påminde till sin struktur mer om det samhälle som grundades på Island på 900-talet (Jag återkommer till det). I varje landskap eller härad kan man visserligen ofta urskilja ett par stormannasläkter, men den vanligaste titeln är bonde, och att det är en titel med hög status är tydligt. Dessa bönder skötte sina gårdar; röjde vägar över myrar och sankmarker och anlade tingsplatser. De ägnade sig åt vikingatåg och jordbruk och diktade verser med samma versmått och liknande ord och vändningar som i eddadikter och skaldekväden.

Många stenar står ännu på de platser där de restes, även gårdarna, vägarna, och t.o.m. tingsplatserna finns kvar. Runstenarna restes gärna hemma på ättebacken, vid vägar som stenresarna själva ibland hade anlagt, eller som en markering av familjens ägor. De vittnar alltså om bygdens infrastruktur. Runstenarna hade vidare en praktisk roll att fylla som förkunnare av arvsrätt, äganderätt till land och ägogränser. Här skall stånda stenen mellan byarna står det på den sten som ännu i dag markerar gränsen mellan Ågersta och Hummelsta i Löts socken i Uppland (U 729).

En släkts gårdar låg inte alltid intill varandra eller ens i samma socken. Den ståtliga Norahällen i Danderyds socken (U 130) är huggen av Björn Finnvids son efter brodern Olev: Han blev sviken på Finnheden. Gud hjälpe hans själ. Denna gård är deras odal och ättearv, Finnvidssönernas på Älgesta.

Älgesta ligger ca 30 km fågelvägen norr om Nora, där ha det funnits en sten som Björn Finnvidsson reste efter sig själv. Här har vi alltså en av de sällsynta referenserna till våldsam död i hemlandet. Att bli sviken innebär att bli försåtligt dräpt. Finnheden är nuvarande Finnveden i sydvästra Småland.

Bondens stolthet över sin gård framhålls i många inskrifter: Han var den bäste bonden i Kil (Sö 213); De bodde i Runby och ägde där gård"(U114); De ägde byn Släbro, Frösten och Rolf, dugande män...(Sö 367)

I en av de få inskrifter som hyllar en kvinna är det i hennes egenskap av bondmora: Den gode bonden Holmgöt lät resa stenen efter Odendisa, sin hustru. Icke kommer till Hassmyra en bättre husfröja, som råder över gården...(Vs 24). En god bonde skulle vara frikostig med mat och vänlig mot sitt folk, som Sven i Ivla som var Mild i sitt sätt, frikostig med mat, och mycket prisad av alla (Sm 44).

Till och med tingsplatserna tycks vara enskilda bygdehövdingars angelägenhet. På Arkils tingstad i Bällsta vid Vallentunasjön står två runstenar resta av sönerna Ulvkel, Arnkel och Gye till minne av fadern, Ulv i Skålhamra (U 225 o 226). Inskrifterna säger vidare att sönerna också anlagt tingsplatsen till minne av fadern. Dessa stenar tillhör det tidiga 1000-talet; några decennier senare har Jarlabanke i Täby blivit hundarets mäktigaste hövding och anlägger nu en ny tingsplats i närheten av Vallentuna kyrka och där reser han en runsten till minne av sig själv (U 212): Jarlabanke lät resa denna sten medan han ännu levde och gjorde denna tingstad och ensam ägde han hela detta hundare.

Jarlabanke bodde troligen på Hagby gård i Täby men valde att förlägga sin tingsplats till Vallentuna för att stärka sitt grepp om den del av hundaret som inte från början ingick i hans maktområde.

Jarlabanke och hans släkt förbättrade kommunikationerna i hundaret genom att röja vägar genom skogarna och lägga broar över sankmarkerna västerut mot Sollentuna hundare och österut mot roslagsbygderna och stärkte troligen därmed sin maktställning. Den berömda Jarlabankes bro i Täby är 150 m lång och flankeras av två runstenar och många resta stenar.

Jarlabanke jobbade hårt på sin hinsides välfärd. Han har rest minst sex brostenar alla med nästan identisk inskrift: Jarlabanke lät resa dessa stenar efter sig medan han levde och gjorde denna bro för sin själ, och ensam ägde han hela Täby.

Mellan 60 och 70% av runstenarna är utpräglat kristna och visar att kristendomen var utbredd redan vid 1000-talets början. Att bygga broar som tillsammans med den runsten som restes intill bron blev ett monument över den döde underlättade den dödes vandring genom skärselden.

Kvinnor nämns påfallande ofta bland de personer som gör broar till minne av sina avlidna, vilket möjligen kan tala för riktigheten i den gamla teorin att kvinnor snabbare än männen valde den nya tron. Den kvinnliga närvaron talar också emot att brobyggandet och anläggandet av vägar skall sättas i samband med en framväxande centralmakt och att det har skett på Sveakungens initiativ. Det är i alla fall ställt utom varje rimligt tvivel att brobyggena bekostades av anläggarna som såg såväl bron som stenen som sitt och ättens monument.

Var är kungen?

Bara en enda av dessa 1000-tals stenresare underställer sig någon överhet. En inskrift på ett flyttblock vid Adelsö kungsgård (U 11) omtalar att det är kungens bryte (förvaltare) i Roden som ombesörjt ristningen på kungens befallning: Tyd du runorna. Rätt lät rista dem Tolir, bryte i Roden, åt konungen. Tolir och Gylla letu rista...båda makarna efter sig en minnesvård...Håkon bjöd rista. Troligen avses Håkon den röde som regerade i slutet av 1060-talet. Inskriften är inte en gängse minnesinskrift. Kungen har velat pryda gården med en vacker run-ristning men står inte själv som stenresare.

På det två småländska runstenar som är resta över män som varit i en kung respektive en jarls tjänst handlar det med all säkerhet om en dansk kung och en norsk jarl: Tunastenen (Sm 42) är rest efter Assur som var kung Haralds sjökrigare. Stenen tillhör 1000-talets förra del och den kung som åsyftas är troligen Knut den stores son och efterträdare Harald harfot. Sävsjöstenen (Sm 76) är rest efter Vråe, Håkon jarls stallare. Denne Håkon jarl är troligen identisk med den norske jarlen Håkon Eriksson, kusin till Harald, han drunknade vid Orkneyöarna 1029.

Landmän

Jag har tidigare nämnt Finnvidssönerna i Uppland som nämner sin odalgård. En liknande referens till jordegendomar finns på en högrest sten i Bettna socken (Sö 54) som tre bröder, Torsten och Östen och Nattfare Vikingssöner reste till minne av sina tre bröder Finnvid, Olov och Torkel, som alla sex sägs ha varit landburniR mænn, dvs odalborna, födda till jordegendomar. Uttrycket landborniR, har ibland tolkats så att bröderna eller deras far haft sina egendomar i förläning av kungen. Detta är dock osannolikt. Varför skulle de säga sig vara födda till lantegendomar som i själva verket var kungens?

Liknande uttryck ´landmaðr´ förekommer i inskriften på den vackra runstenen i Turinge kyrka i Södermanland, rest efter hövdingen Torsten och hans bror Anund (Sö 338): Bröderna var / bland män de bästa / i landet / och ute i ´lid´... Han föll i örlig / österut i Gårdarike / ´lidets´ hövding / av ´landmän´den bäste. Det har diskuterats om uttrycket ´landman´ är vara identiskt med begreppet ´länderman´ "en storman som har fått jordegendomar i förläning av kungen. Det är dock tveksamt om ordet hade fått den betydelsen i Sverige på 1000-talet. I Norge tycks uttrycket lendr maðr på vikingatiden oftast ha haft en allmän betydelse av jordägare, odalbonde, och först på 1100-talet börjat användas enbart om män som fått sin jord i förläning av kungen (lendr maðr konungs). Turingestenens landmaðr har troligen samma allmänna betydelse som landborinn och betyder helt enkelt storgodsägare.

Det är också för djärvt att av inskriftens formulering dra slutsatsen att Torsten varit ute med en kunglig ledungstrupp när han föll. Ordet lið kan visserligen användas om ledungen, men har oftast en mera allmän betydelse av ´trupp, krigarskara´ . Även om det inte kan uteslutas att det är Sveakungen som skickat ut ledungen för att kriga i Gårdarike är det fullt ut lika troligt att Torsten på eget bevåg rest till Gårdarike med sina huskarlar för att skaffa sig och dem rikedomar. Eftersom ordet orrusta visar att Torsten fallit i en större sammandrabbning mellan två härar är det troligt att han och huskarlarna tagit tjänst som väringar hos de ryska furstarna, som ständigt behövde hjälp med att hålla ordning på de krigiska stammar som hotade ordningen i Gårdarike. Såväl Ingvar den vittfarne som Harald den hårdråde vistades några år i Gårdarike i den ryske konungens tjänst.

Þegnar och dræingiaR

På några stenar i Södermanland och framförallt i Västergötland (enstaka i Småland och Östergötland) förekommer appellativet œegn.

I Södermanland används det framför allt i uttrycket œrottaR œegn i Västergötland i œegn harða goðr eller miok goðan œegn. Þegn, œiagn, förekommer också i liknade formuleringar i Småland och Östergötland, men saknas helt i Uppland, där det dock förekommer som personnamn. Det har diskuterats om runinskrifternas œegn har liknade betydelse som f.eng. œegen 'a brave man, noble man, good warrior'. Det är dock ingenting som tyder på att betydelsen "krigare" ligger i ordet som det uppträder i de svenska runinskrifterna, det används mycket sällan om män som deltagit i vikingafärder. Ordet bör nog snarare förstås som ett allmänt hedrande epitet, med liknade betydelse som i de norska och isländska fornspråken, d.v.s "odalman" tillhörig en gammal och etablerad jordägande klass": Þegnar ok hölðar, svá eru b™endur kallaðir säger Snorre i sin Edda. Det finns ingenting i de svenska runinskrifterna som talar emot att œegn haft en motsvarande betydelse i Sverige: Anknytningen till bondeklassen är tydlig: "De ägde byn Släbro, Frösten och Rolf, œróttar œegnaR. Sö 367. och œegn nytan bonda (Ög 200). Även om det inte kan uteslutas att œegn i f. svenskan användes även i betydelsen " en krigare i tjänst hos en hövding eller kung" finns det inga säkra spår av den betydelsen i runinskrifterna. Den ojämna spridningen av beläggen talar också emot ett sådant antagande. Däremot är det möjligt att den betydelsen återfinns i ortnamnens ÞegnabyaR, som ju är betydligt äldre än runinskrifterna. Antagandet att ordet troligen används i sin generella betydelse av "fri man" i Västergötlands runinskrifter förstärks av det faktum att det enda medeltida belägget i Sverige finns just i Västgötalagens biskopslängd där biskop Rodvard sägs ha varit œæghna værstær `den värste bland tägnar´

Ett ord som troligen ibland används i betydelsen "ung krigare, medlem av en trupp" är drængR. Det förekommer i alla landskap, men är liksom œegn vanligast i Västergötland: I inskrifter som ...goda drängar, de dog österut i lid (Vg 184); " harða goðan dræng, blev död i västerled i viking (Vg 61); eller "...dræng goðan, var faren med Ingvar" (Vs 19) är det förmodligen den betydelsen som åsyftas. Det finns dock ingenting som direkt tyder på att dessa dræingiaR företrädesvis varit i Sveakungens tjänst. Liksom œegn förekommer det sällan på utlandsfararstenar Snarast dominerar i runinskrifterna ordets grundbetydelse av "ung man, yngling": ...efter Erre, mycket god ung man... (Vg 32).

Danmark

En titt på de danska runinskrifterna visar att den frimodige bonden inte alls är lika framträdande här som i de svenska runinskrifterna. Trots att de danska runstenarna är betydligt färre än de svenska, endast omkring 200, är de mycket starkare präglade av kungamakt och överhet.

De danska runstenarna är ett snäpp äldre än de svenska. Den danska runstenstiden infaller huvudsakligen mellan 950-talet till ca 1030 medan den svenska tillhör perioden från slutet av 900-talet till omkring 1100.

Mäktigast av alla danska stenar är Jellingstenen, rest på 960-talet av Harald Gormsson till minne av föräldrarna Gorm och Tyra. Efter en sammandrabbing vid Hedeby omkring år 1000 reser kung Sven Haraldsson tveskägg en runsten efter en av sina hirdmän: Kung Sven reste denna sten efter Skarde, sin (heimœegi), hirdman, som hade farit västerut men nu blev död vid Hedeby(DR2). Hirdmän eller andra följeslagare till stormän reste också stenar efter sina herrar (DR 121, Års, N. Jylland): Assur reste denna sten efter Val-Toke sin herre. Stenen förkunnar att den länge vill stå här; den skall bevara Val-Tokes namn. I Hällestads kyrka i Skåne finns en sten som Eskil har rest över sin hulde herre (DR 295).

Att vara en trogen tjänare var en merit i Danmark. På den sten som Sasgerd Finulvsdotter på Norra Jylland reste över sin man Odenkar Åsbjörnsson framhåller hon att han var dyr og drottinfastr "framstående och trofast mot sin herre." (DR 81 Skern) En sten i Ravnkilde på också på Norra Jylland (DR 134) är rest av Assur Koggesen landhirœir efter drottning Asbod. En landhirœir var förvaltare eller tillsyningsman av lantegendomar, ev, uppbördsman. Och drottning en gängse titel på en förnäm dam.

Det är slående att titeln bonde saknas i runinskrifterna från Jylland och öarna och förekommer bara i några få inskrifter i Skåne och en på Bornholm. Runstenarna på Bornholm är ju mycket svenskinfluerade och det är frestande att dra slutsatsen att även de skånska beläggen beror på närheten till Sverige.

Norge

De vikingatida runstenarna i Norge är för få, omkring 60, för att det skall gå att dra några säkra slutsatser om det samhälle som reste dem, men flera av dem refererar till kung eller annan överhet. Vid kyrkan i Oddernes på Vest-Agder står en enkel sten vars inskrift meddelar att Eyvind, Olov den heliges gudson, gjorde denna kyrka på sin odalgård (NIyR 210). På ett stenkors i Stavanger finnes en skadad inskrift som meddelar att Kalv präst reste denna sten efter Erling sin herre, då han kämpade mot Olov (NIyR 252), troligen avses även här Olov den helige och Erling är Erling Skjalgsson, känd ur kungasagorna, som slogs med Olov den 21 december 1028.

Epitet som œegn och drængR lyser med sin frånvaro i de norska inskrifterna och bonde förekommer aldrig. Varken de danska eller norska runstenarna ger alltså samma intryck av att vara den självägande bondens stolta monument över sig själv och sin egen släkt som de svenska runstenarna.

Sverigebilden

Runstenarnas bild av den självständige svenske bonden bekräftas i andra vikingatida och medeltida källor. Det var välkänt i Norden att i Sverige regerade kungen på böndernas villkor och att de inte drog sig för att göra sig av med en kung som misshagade dem. I Ynglingasagan berättas att Svearna gjorde kung Domalde ansvarig för de oår som drabbat landet och la honom raskt på blotstenen och offrade honom till gudarna för att råda bot på hungersnöden.

Sveakungarnas försiktighet i umgänget med bönderna och ovilja att reta dem i onödan skildras redan på 800-talet i Rimberts krönika om Nordens apostel Ansgar: När Ansgar återvände till Birka 852 fann han att den kristna församling han grundat vid sitt första besök drygt 20 år tidigare, var förskingrad och prästerna fördrivna. När han bad kunge, Olof, om lov att återuppta missionsarbetet svarade denne: Jag vågar inte ge mitt bifall till ert uppdrag innan jag genom lottkastning sport våra gudar till råds och frågat efter folkets vilja i denna sak...om gudarna ge sitt bifall och folket går med på din önskan kommer det att gå lyckligt med vad du begärt.

Kungen samlade sina hövdingar och de gick till lottkastningen "och lotten utföll så att det var gudarnas vilja att den kristna gudsdyrkan där skulle grundas.." Efter lite gruff gick hövdingarna med på att respektera lottens utfall och Ansgar fick fortsätta sin mission.

Även Adam av Bremen (1070-talet) känner till de svenska böndernas självständighet. I avsnittet om Sveariket och Svearna skriver han bl.a.: Kungar har de av gammal ätt, men deras makt beror av folkets vilja, vad alla gemensamt har beslutat det måste han bekräfta...Hemma gläder de sig alltså åt att vara jämställda, men när de drar ut i strid visar de lydnad för kungen...

Detta förhållande mellan kungen och bönderna i Sveariket fascinerade också Snorri Sturluson, som i Heimskringla ägnar rätt mycket utrymme åt Sverige. Han hade ju själv besökt Eskil lagman i Västergötland. Om Sveariket konstaterar han att ...varje landskap har sitt eget lagting och sina egna lagar. Över varje landskaps lagar är en lagman och han bestämmer det mesta för bönderna, ty det skall vara lag som han säger ...men om kungen eller Jarl eller biskop reser i landet och har ting med bönderna är lagmannen böndernas talesman.

Enligt Västgötalagen fick Sveakungen inte komma in i landskapet utan att gå ed på att respektera dess lagar. En nyvald kung skulle rida Eriksgatan till alla landskap och vid varje gräns utbyta gisslan med landskapets representanter som sedan skulle eskortera honom till tinget där han fick svära att inte bryta mot just det landskapets lagar. Först därefter blev han godkänd som kung. Den kung som inte respekterade detta blev inte långlivad i ämbetet. Omkring 1130 retade den nyvalde kungen Ragnvald knaphövde västgötarna genom att rida till Karleby utan att utbyta gisslan och fick för det tilltaget lida en vanhederlig död.

Lagmannen förde alltså böndernas talan inför kungen och i Väst-götalagen står det uttryckligen att lagmannen skulle vara en bondes son. Landskapen värnade ju om sin självständighet i det längsta och försökte undvika att kungens ställföreträdare övertog ämbetet.

Detta förhållande mellan bönderna, lagmannen och kungen illustrerar Snorre i berättelsen om Torgny lagman på Uppsalatinget. Torgny till-rättavisar Olov Skötkonung hårt för hans osämja med Olov Haraldsson i Norge och avslutar sitt tal med hotelser: "Nu är det vår vilja, böndernas, att du sluter fred med den norske kungen... Om du fortsätter med din s jälvsvåldighet kommer vi att angripa dig och dräpa dig, liksom våra förfäder som tog fem kungar på en gång och dränkte dem i ett träsk vid Mora ting sedan de blivit övermodiga liksom du." Under tiden väsnas bönderna och skramlar med sina vapen. Kungen blir förskräckt reser sig och säger: Allt skall bli som ni bönder säger, så har alla Sveakungar gjort, låtit bönderna vara med att bestämma i allt de ville.

Engelbrektsupproret (1434), Dackefejden (1542-43), ja även Den stora Daldansen på 1700-talet har sitt ursprung i den starka bondeklassens ovilja att tåla förtryck av kungamakten och en vilja att vara delaktiga i landets beslut. 1772 skriver en islänning på resa i Sverige om svenskarna att "Deras uppfostran och den omständigheten att var och en anser sig ha del i rikets styrelse gör att de äro dristigare och på samma gång finare i sitt uppträdande och väsen än den förtryckta danska allmogen."

Den svenska fristaten!

Runstenarnas myller av bönder och frånvaron av annan överhet än lokala hövdingar gör det naturligt att jämföra det svenska samhället under vikingatiden med den isländska fristaten, grundad 930.

En av anledningarna till att Island på allvar började koloniseras i slutet att 800-talet var Harald hårfagers försök att förena Norge till ett rike och minska lokala hövdingars och småkungars inflytande. Nybyggarna på Island grundade ett samhälle, vars lagstiftning förhindrade att den norske kungen eller någon isländska hövding fick makt över hela landet. I över 300 år lyckades islänningarna motstå de norska kungarnas försök att införliva landet i det norska riket.

Det har ofta framhållits att orsaken till den isländska fristatens fall var bristen på central och exekutiv makt, dessa nackdelar blev dock tydliga först under dess sista decennier när den norske kungen Håkon Håkonsson efter sekler av blodiga inbördesstrider hade lyckats kväsa de obstinata norska småkungarna och bondehövdingarna och därför kunde ägna sig åt att utsträcka sin makt till Island.

Exemplet Sverige visar att centralstyrning inte är oumbärlig för ett stabilt samhälle och kungarna tycks också ha gått mycket varsamt fram mot bönderna även om kungarnas makt växte undan för undan tills Birger jarl befäste kungamaktens ställning 1250-talet. De svenska bönderna besegrades inte som de norska, men Sveariket utvecklades i samma rikting som de andra nordiska länderna. De svenska landskapslagarna gällde dock tills Magnus Erikssons landslag infördes omkring 1350.

Denna självständighet kan ha varit en bidragande orsak till att det av allt döma inte skrevs historiska krönikor i samma utsträckning i Sverige som i Norge och även Danmark. Sverige hade ingen Saxo eller Snorre och ingen munk med historiskt intresse i likhet med norrmannen Theodricus Monachus. Erikskrönikan, den äldsta av de svenska medeltidskrönikorna är skriven först på 1320-talet. Lagmans- och kungalängderna i Västgötalagen vittnar om ett historiskt intresse och säkert har det funnits historiskt material, krönikor och kungalängder som inte bevarats till eftervärlden. Ändå är det svårt att värja sig mot tanken att intresset för kungarnas krigståg och kämpadater varit ljummare i Sverige än i Danmark och Norge. De svenska bönderna reste monument över sina egna familjemedlemmar, hyllade på vers de söner som stupade i fjärran land, eller de fäder som härskade över sina lokala riken som Jarlabanke i Täby eller Ulv i Skålhamra.

Kungen var självklart en viktig symbol för rikets uråldrighet och sammanhållning men bönderna fann ingen anledning att i kväden och krönikor lovprisa de kungar som de ansåg sig ha rätt att avsätta eller t.o.m. avrätta. Kungen kunde ju bli övermodig och börja inbilla sig att kungar hade rätt att kräva lydnad och underdånighet av bönderna och därmed göra dem till sina undersåtar.

Thorgunn Snædal
Riksantikvarieämbetet
Runverket
Box 5404
114 84 Stockholm